radjur

Eklundsfältets Koloniträdgårdsförening

Rådjur

 

Rådjuret är vårt minsta och mest vanliga hjortdjur. De lever på energirik och lättsmält föda som består av örter och bladen av många lövträd, men också skott av gran och tall. Rådjur finns över hela landet, utom i fjällen ovanför trädgränsen. På Gotland har vissa inplanteringsförsök gjorts av privatpersoner och där finns på vissa håll en snabbt växande stam idag. Arten är spridningsbenägen och kan kolonisera även avlägsna områden.

 

Rådjuret är gracilt byggt och är det minsta av de svenska hjortdjuren. Kroppen är långsmal och halsen är lång. Djuret har stora öron och huvudet avslutas i en spetsig nos. Pälsen är i allmänhet rödbrun under sommarhalvåret och gråbrun under vinterhalvåret. Baktill har djuret ett område med vit päls som brukar kallas akterspegel. Ett normalstort vuxet djur har en mankhöjd på 70-75 cm och en tillika 70-75 cm lång kropp. Ett sådant djur väger 20-30 kg. Nyanserna i de vuxna djurens röd-gråbruna päls kan variera starkt mellan olika individer. Kroppsstorleken hos olika individer är också varierad, och rådjurets vikt varierar dessutom under året. Som tyngst är det på senhösten. På våren, när vinterns fettreserver är förbrukade, har vikten sjunkit betydligt.

 

Rådjurshannen kallas bock, honan kallas get, och ungarna benämns antingen kid eller killing. Honor som blivit könsmogna, men ännu inte fött kid, kallas smaldjur. Bock och get är ungefär lika stora, bocken är bara ett par kilo tyngre än geten. De kan därför vara mycket svåra att skilja åt i naturen. Bocken bär horn under en stor del av året och kan då lätt skiljas från geten. Vill man avgöra könet på djur utan horn, kan man titta på den bakre delen av djuret. Bocken avslöjas tack vare en hårtofs vid könsorganet under buken. Hos geten sticker istället en ungefär fem cm lång brungul hårpensel fram i underkanten på den vita akterspegeln. Penseln syns även hos getkiden.

 

Kiden är under de första månaderna betydligt mindre än de vuxna djuren, men växer snabbt. De når redan under första levnadsåret en vikt på 14-20 kg och en mankhöjd på 60-65 cm. Pälsen är vitfläckig från födseln, men ersätts efter en dryg månad av en enfärgad päls av samma färg som de vuxna.

Rådjuren har ett lågmält kontaktläte som påminner om en kort vissling. Den används t.ex när geten eller dess kid påkallar uppmärksamhet. Om man inte vet vad det är för ljud kan man anta det rör sig om en fågel. Rådjuret har också ett varningsläte som är som ett kraftigt skall. Det utstöts ofta när rådjuret inte identifierat vad som utlöst t.ex ljudet av en bruten kvist. Däremot när rådjur har full insikt om vad som nalkas dem, genom t.ex vittring, förhåller de sig oftast tysta. Antingen blir de kvar stilla där de befinner sig eller också smyger de i säkerhet.

 

Rådjurens bäst utvecklade sinnen är smak-, hörsel- och luktsinne. De har ett välutvecklat smaksinne eftersom de är beroende av ett högt näringsinnehåll hos födan och betar utvalda blad, skott och kvistar. Hörseln är mycket god och de vridbara öronen kan fånga in och även bestämma riktningen på svaga ljud. Luktsinnet kommer till användning i samspelet mellan rådjuren. De har ett flertal körtlar: vid könsorganen, klövarna, ögonen och pannan, vars doftsekret fungerar som signaler till andra individer. Varje körtels exakta funktion och utsöndring är dock fortfarande till stora delar okänd.

Synen är inte lika väl utvecklad som andra sinnen. Rådjuret har dåligt färgseende eftersom de inte har särskilt många tappar (dvs. synceller som ger färgseende) i sin näthinna. Däremot kan det förmodligen urskilja detaljer i omgivningen i svartvitt, även i svagt ljus. Näthinnan är nämligen rikligare försedd med stavar, synceller som ger bättre mörkerseende.

 

Rådjuren lever ensamma eller i små grupper. Getterna är mer sällskapliga än bockarna. De håller ihop med sina egna kid och kan röra sig i grupper med andra rådjur. Eftersom rådjur ofta lever i skogsmiljö och har speciella näringsbehov bildar de sällan stora flockar. Skyddet mot rovdjur förbättras inte av flocklevande i den miljön och det uppstår lätt konkurrens om födan. De rådjur som lever i öppna miljöer brukar däremot ofta bilda små flockar om några djur. Likaså är gruppbildning vanligare under vintern, då skyddande lövverk och hög vegetation saknas. Under de båda omständigheterna kan de dra nytta av varandra för att upptäcka rovdjur.

 

Rådjur är liksom andra hjortdjur en idisslare. Det betyder att födan stöts upp och tuggas om efter en första bearbetning i två av djurens magsäckar. Rådjuret strävar ständigt efter att finna den bästa födan med högt näringsinnehåll och hög smältbarhet, det vill säga föda utan alltför högt fiberinnehåll. För att få i sig sådan föda kan djuret inte beta slumpmässigt utan väljer sin föda. Under vintern äter rådjuren främst bärris och ljung. Om snödjupet förhindrar bete på dessa arter äter rådjuren kvistar från barr- och lövträd. Både tall och gran äts, även om studier av rådjurens födoval visar att de äter mest av tall. Bland lövträden dominerar främst sälg och vide, björk, asp, ask, rönn, brakved och olvon. Al, lönn, alm och bok tycks vara mindre populära. Vintergröna växter, som kruståtel och vårfryle, kan också ingå i dieten. Ollonår kan bok- och framför allt ekollon utgöra en stor del av födan.

 

 

Under barmarksperioden äts också en hel del bärris och ljung samt mycket örter och blad från lövträden. Bland de viktiga örterna kan nämnas mjölkört, kovall och vitsippa. Rådjuren är inga utpräglade gräsätare, men under senvinter, vår och försommar kan en hel del gräs, främst kruståtel, ingå i födan. Från och med sensommaren och inpå hösten utgör svamp en viktig del av födan. Förutom dessa, kvantitativt viktiga födoväxter, ingår många andra arter, men då oftast i små mängder. I vissa områden och under vissa perioder på året kan jordbruksgrödor vara ett viktigt inslag i dieten. Totalt kan rådjuren inom ett område beta på mer än 100 växtarter under ett år.

 

Rådjuret föder ungar en gång per år och får då ett till tre kid, i sällsynta fall fyra. Alla hondjur får inte kid varje år. Men av de som är dräktiga visar studier på en kullstorlek på strax över två kid per get. God kondition hos geten främjar större kullstorlek, vilket i allmänhet inträffar ungefär i åldern 2-7 år. Födseln sker i allmänhet mellan 25 maj och 20 juni med en topp den 5 juni, enligt studier i Mellansverige. Men födslar har observerats inom hela maj såväl som juni månad. Både bockar och getter blir könsmogna som ettåringar. Unga bockar hindras dock ofta från att uppvakta getter av äldre revirhävdande bockar. Geten parar sig i allmänhet som ettåring och föder sina första kid under det andra levnadsåret. Det är samtidigt inte ovanligt med getter som parar sig först som tvååringar.

 

Kiden kan gå redan efter en timme och inom ungefär åtta timmar söker de upp en egen lega i skydd av vegetationen. Under det första dygnet efter födseln har geten nära kontakt med kiden. Därefter besöker hon dem 3-6 gånger per dygn för att ge di och slicka dem. Kiden brukar följa geten ett par hundra meter efter besöket och söker sedan upp en ny lega i närheten av henne. Där väntar de tills nästa besök. Kidets strategi för att överleva de första veckorna, innan rörelseapparaten utvecklats så pass att det kan springa ifrån faror, är att ligga stilla. Upp till cirka tre veckor ligger de stilla i sin lega vad som än händer. Enda undantaget är geten som kan få kidet att resa sig. Fördelar med detta beteende är att kidet avger minimalt med vittring samt rörelser som annars rovdjur skulle kunna upptäcka. Därtill torde kiden gynnas av att kunna lägga energi på tillväxt snarare än förflyttning. Kidet byter lega varje gång sedan de varit uppe och umgåtts med geten. Om kidet har ett eller flera syskon ligger de i olika legor, åtminstone upp till fem veckor ålder. Men oftast inte mer än 50 meter isär. Geten har god uppsikt över området där kidet eller kiden ligger under denna så kallade gömmarperioden. Sällan är de mer än ett par hundra meter bort.

 

När kiden föds är deras päls skyddstecknad med ljusa fläckar. Efter några veckor ersätts den av en mer enfärgad. Kiden diar fram till slutet av oktober till december, men de börjar beta redan i späd ålder. Vid födseln väger kiden ca. 1-1,5 kg. De tillväxer snabbt, ca 1,5 hekto per dag de första månaderna. Efter åtta månader har de nått drygt 60% av vuxen vikt, ett år senare kring 90%. Getens närvaro är förmodligen viktig för kiden under hela det första året. Hon lär dem troligen nyttiga beteenden, såsom att finna bra bete och skydd. Separationen mellan get och kid sker oftast när kiden nästan är ett år gamla, några veckor innan nästa födsel. Processen sker fridfullt utan aggressioner, som fallet kan vara med älg.

 

Ett rådjur blir sällan äldre än 10-12 år i Sverige. Getterna blir i allmänhet något äldre än bockarna, vilket kan bero på att de är mindre aktiva. Den faktor som tycks begränsa livslängden mest är tandslitaget. När skärpan i tänderna avtar med stigande ålder får djuren svårare att effektivt inta föda.

 

 

Ärenden till styrelsen (ej ekonomi)

Kontaktformulär Klicka Här!

 

Ärenden till Kassören (allt om ekonomi)

E-post: ekonomi@eklundsfaltet.se

 

Bidra eller frågor om hemsidan:

webedit@eklundsfaltet.se

 

Telefonkontakt: klicka här

 

 

 

Kontakt

Adress

Post adress:

Eklundsfältets Koloniträdgårdsförening

Box 19060

152 26 SÖDERTÄLJE

 

Org: 815600-6697

 

Bankgiro: 712-0546